Like this:

Vi har börjat träna en del med dummies.

Ibland går vi tillsammans med Panther, släpper ner dummyn och ser till att Panther ser det. Går tillbaka och ger kommandot “ut”.

Andra gånger ska han sitta bredvid oss. Vi kastar iväg något. Panther sitter lugnt kvar tills han får “ut”.

När vi i måndags körde inkallning på hundkursen skulle hundarna passera en grupp roliga saker (bollar, godisfat, dummies) innan de kom fram till sin ägare.

Jag satte mig på huk, och ropade “hit”. Panther satte som vanligt av i fullfart, men upptäckte att han höll på att snubbla på en dummy, ”Men! Där är ju en sån där i brukar träna med, den vill matte säkert ha” och passade på att ta den med sig till mig. – Ett fint litet eget initiativ med andra ord.

Tanken med övningen var ju såklart att hundarna skulle springa förbi sakerna, men Panther kom där med dummyn och såg så där stolt ut som bara en apportör kan göra.

Som förare av hunden kan jag ju inte skälla på Panther när han kommer till mig med dummyn, det blir knasigt. Visserligen har jag inte sagt åt Panther att hämta något till mig; men bättre att han kom till mig än sprang iväg med dummyn.

Skulle jag korrigerat i övningen hade jag behövt korrigera precis i microsekunden när Panther upptäcker dummyn och tar den i munnen. Annars, blir det tokigt.

Men man får ju bli lite stolt ändå, helt plötsligt har min hund blivit överambitiös!